Tidernas bästa trummis?

Vem är tidernas bästa trummis? Frågan har debatterats av trummisar fram och tillbaka lika länge som populärmusiken varit ett fenomen. Kanske är det Buddy Rich eller Gene Krupa? Många skulle säga Frank Zappas gamle trummis Terry Bozzio. Led Zeppelins John Bonham dyker ofta upp i diskussioner. Ett namn som väldigt sällan nämns, men som borde nämnas oftare är Stevie Wonder. Låter det konstigt? Spelar inte han piano och sjunger kanske många skulle invända. Jovisst, det är självklart det han i första hand är känd för, men faktum är att det går att göra ett case för att han är i alla fall en av tidernas bästa trummisar. På de klassiska album han spelade in från början till slutet av 70-talet spelade han faktiskt trummor själv på merparten av låtarna. Och det råder stor enighet i kritikervärlden om att det inte är några dussinplattor vi snackar om där; Talking Book, Innervisions, Songs in the Key of Life m.fl. Hans otroligt svängiga trumspel bildar fundamentet för mängder av klassiska låtar.

Men det är såklart en fråga om hur man definierar vad som är bäst. Många av exemplen på trummisar som nämndes ovan är rent tekniskt sett betydligt mer kapabla än vad Stevie var, eller är. Men i någon mån finns det väl ändå en sanning i att musik ska byggas utav glädje, och den dimensionen svämmar Stevies musik över av. Ett stort skäl till att det är så är att trummorna bygger en grund i låtarna som är så svängig att det ofta är svårt att sitta still när man hör dem. Och Stevie tog ett helhetsgrepp om sina låtar, han är i första hand varken sångare, pianist/keyboardist eller trummis, han är en musiker. Den bästa trummisen är inte nödvändigtvis den som är snabbast eller mest teknisk, utan den som spelar på ett sätt som lyfter musikens helhet.